Under dagen har jag med hjälp av Eileen fått ordning på min hemmatelefon. Jag bad henne att ringa kort och be om status hos management på Palm Springs. Hade jag kunnat språket gissar jag att det hade tagit mig max 1 minut att få fram denna fråga. Eileen ägnar dock gott och väl 15 min för detta samtal och jag förstår senare att 12 av dessa är utfästelser för gruvlig hämd om inte Mats telefon fungerar när han kommer hem ikväll samt att sista minuten innehöll "gå upp till hans lägenhet, verifiera att telefonen fungerar och ring tillbaka till mig inom 30 min". Efter 25 min kom Eileen tillbaka med ett leende och sa "Mats, your phone is now working". Vad som var felet och varför det tog närmare en vecka att fixa etc. kommer du aldrig att få reda på. Kinesisk kultur inkluderar inte det synsättet.
Peter L och Peter G var sugna på Alameda så blev ännu en gång middag där på kvällen men menyn uppdateras dagligen och än har jag inte ätit alla alternativen. Fortsatte till Centro för en drink och fick fåtöljer rakt framför scenen. Ana (Jazz-sångerskan) fick en del kommentarer från herrarna vid bordet bredvid oss och spontant tänker du, några överförfriskade amerikaner... Men så tar killen upp en trumpet och kliver på scenen mitt i "setet" och börjar spela med. Mycket uppskattat. Inför kvällens sista set får han även med sig sin kollega som lånar ståbasen av lokalkinesen och tillsammans drar de igång några otroliga låtar tillsammans med pianisten och trummisen samt Ana.
Du tänker, en torsdagkväll i Peking kan vara rätt skön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar